The Strange War - Stories for a Culture of Peace

Ända sedan jag började skriva böcker för barn har jag ansett att det är viktigt att ta upp den svåra frågan om krig och fred på ett sätt som barn kan förstå. Jag tycker inte att det räcker att vi säger till barnen att krig är något fruktansvärt och att fred är mycket bättre. Även om detta är ett steg i rätt riktning, med tanke på att det en gång fanns en ungdomskultur som glorifierade krigshandlingar. Men de flesta barn på våra breddgrader vet att krig är fruktansvärt och att fred är mycket bättre. Men är fred möjligt? Eller är krig människans oundvikliga öde, som drabbar oss om och om igen? Lär vi oss inte både under historielektionerna och genom kvällsnyheterna att krig alltid har funnits överallt i världen och fortfarande finns här? En fredskultur, förståelse för andra, en fredlig lösning på konflikter - det låter ju bra, men vad händer om de andra inte vill gå med på det?

Jag kan inte föreställa mig hur vi kan få bort krigen ur människornas liv om vi inte tar reda på varför det blir krig. Endast när vi upptäcker orsakerna kan vi målinriktat och effektivt bekämpa dem.

Det är sant att jag skolkade från alla mina historielektioner när jag gick på universitetet, men här hemma har jag ända till denna dag studerat historia för mig själv. Eftersom jag är författare finns nämligen frågan om vad som gör att människor tänker och handlar på ett visst sätt alltid i mina tankar. Men jag kan naturligtvis inte hävda att jag har funnit de vises sten eller att jag i mina historier kan förklara de absoluta orsakerna till krig. Jag kan heller inte lägga fram en fullständig lösning för hur vi undviker krig i framtiden. Men jag vill att mina historier gör mer än att få folk att tänka till. Alla författare försöker ge läsaren något att tänka på, men någon gång måste man börja tänka själv. Historierna som jag har samlat här är till för att föreslå en riktning som man kan tänka vidare i, jag vill att de ska ge en känsla för var och hur vi kan ta reda på varför det blir krig.

Som ett komplement till historierna har jag även utarbetat ett fyradagars skolprojekt. Drömmaren kom till under en veckolång workshop som arrangerades av kulturprojektet "Fireworks" i Ötztal i Tyrolen. Teman var "fri som vinden och molnen". Barnen och jag skrev tillsammans en "Vind- och molnbok".

Jag skrev Den blå pojken för tyska ZDF:s barnserie "Siebenstein". Jag skrev historien strax efter det att muren föll mellan Öst- och Västtyskland 1989, när hela världen greps av en kortlivad lyckokänsla av fred. När historien kom ut i bokformat hade vi redan varit med om Gulf-kriget. Historien handlar om hur rädsla kan göra själen hård. Budskapet är inte att pojken kastar bort sin pistol i slutet utan varför han kastar den. Det räcker inte att säga "Tja, det är ju bara att slänga iväg sin pistol". Först måste det finnas hopp om förändring.

Med Kriget på Mars försöker jag visa hur allas jakt på sina egna, i sig harmlösa, intressen kan leda till något som ingen hade önskat sig.

Det finns en liknande mekanism i Morotsplaneten. Berättelsen visar hur ett visst samhällssystem kan utveckla sin egen dynamism, så att det blir mycket svårt att ändra på något inom systemet, och till och med de som faktiskt förtrycks av systemet kan komma att försvara det.

Slaven handlar också om hur människor kan skapa system som de själva blir fångar i.

I Bönderna som var bra på att räkna fortsätter samma tema. Jag skrev den här historien efter att jag läst ekonomen Mancur Olsons Den kollektiva handlingens logik. I boken visar författaren att det är teoretiskt omöjligt för en stor grupp individer som rationellt handlar för sina egna intressen (detta är den moderna nationalekonomins favoritmodell) att göra något tillsammans för en gemensam sak, även om alla vet att det skulle vara bättre för alla om alla ansträngde sig för att nå målet. Han visar också varför det är lättare för mindre, mer lätthanterliga grupper att göra något för ett gemensamt mål än för stora grupper.

Det underliga folket från planeten Hortus handlar helt enkelt om krigets pris.

Det underliga kriget visar en möjlig form av passivt motstånd. Vilken form av motstånd som är möjlig beror naturligtvis på angriparens avsikter. Om angriparna har bestämt sig för att utplåna den andra nationen är den här motståndsformen inte möjlig. Men de flesta krig handlar om att kuva ett folk, och inte om att utrota det.

Arobanai tar upp pygméernas liv som ett exempel på jägarnas och samlarnas livsstil. Berättelsen är baserad på efterforskningar av Colin Turnball.

Stjärnormen är däremot berättelsen om en ung Aztekerkrigare och om uppkomsten av Aztekernas rike.

Dessa två historierna sätter ett av de mest fridfulla och kärleksfulla samhällen som någonsin funnits mot ett av de grymmaste och mest krigiska. De bör läsas i ordning för att man ska kunna jämföra de olika aspekterna av livet i de olika samhällena. Hur är det möjligt att varelser från samma släkte kan känna, tänka och handla så olika?

I De två fångarna presenteras något som i spelteorin är känt som "fångens dilemma". Det är en klassisk modell för hur en ganska rationell strävan efter personliga fördelar kan bli skadligt för alla inblandade. Så länge som man håller fast vid modellens villkor finns det ingen lösning.

Rapport till Förenade Solsystemsrådet summerar alla teman, och kanske är det detta som den blå pojken upptäckte under de år han studerade den blå planeten genom sin kikare. Det var under samma workshop i Tyrolen som jag skrev den första kladden till historien. Barnen uppmuntrades att be mig om historier, och en flicka, som av en slump har samma efternamn som jag och som heter Nina, kom till mig med en lapp där det stod "Snälla Martin, kan du berätta varför det finns krig?". Historien är baserad bl.a. på Lewis Mumfords forskning (Myten om maskinen) men naturligtvis även på mina egna tankar.

Jag brukade tro att det en gång fanns en tid där människorna inte kände till krig. När jag läste Jane Goodalls redovisningar för krig mellan schimpanser var jag tvungen att ändra uppfattning. Även under jägarnas och samlarnas tid var det möjligt att en grupp fann ny jaktmark och på så sätt kom i konflikt med en annan grupp. Men när den andra gruppen väl hade drivits bort var kriget slut. Krig kunde ske, men de var inte en avgörande del av kulturen. Det var inte förrän jordbrukssamhället tog sin form med odling och boskap som människor kunde lagra föda och på så sätt hade tid för krigshandlingar. Man kunde stjäla de besegrades förråd utan att nödvändigtvis förgöra dem man plundrade. Krig blev en permanent institution därför att det var ett sätt att samla ihop överskott från mindre grupper och investera i strategier som resulterade i produktionsökning, det vill säga, en produktion av ännu mer överskott som återigen kunde investeras i utveckling. Och detta var mycket effektivare än förhandlingar eller sammanslutningar. Motivationen hos individerna vid makten eller hos krigarna var mindre viktig. I naturen kommer karakteristiska drag som horn till av slumpartade mutationer. Om hornen sitter kvar eller försvinner beror på om de underlättar reproduktion eller om de bara är i vägen. En hövding kan starta ett krig på grund av hat för sin granne, religiösa skäl, ren och skär arrogans, aggression, sexuell frustration, vad om helst. Men krig kan bevaras som permanent institution på grund av flera faktorer: först och främst främjar det samling av människor i stora imperier, vilket underlättar ihopsamlingen av överskott. För det andra tar det mer av överskottet från en stor del av människorna än vad de skulle vilja investera i en gemensam sak eller i framtiden. Och slutligen främjar krig "utveckling" genom ökad produktivitet av mänskligt arbete. En fördel för samhället behöver dock inte vara en fördel för individen. Ett samhälle med 500 fria bondefamiljer skulle ha varit lyckligare än en armé på 100 000 bondefamlijer under en krigshövding. Men endast ett imperium under en krigshövding kunde ha råd med en huvudstad med tempel och prästskolor där stjärnornas banor studerades.

Den mänskliga aggressionen är säkert en förutsättning för att krig börjar i första hand, men den är inte orsaken. Var unga män i Österrike-Ungern mer aggressiva 1914 än till exempel 1880? Eller blev kejsaren mer aggressiv under senare år? Ofta måste människors aggressioner och hat mot sina grannar hetsas upp för att de ska känna sig redo att gå ut i krig eller låta sina barn gå ut i krig. Ofta måste dock soldaternas aggressivitet dämpas. Vissa människor är visserligen tränade för speciella enheter att vara fiender, t.ex. de gröna baskrarna i Vietnam, men en modern armé behöver främst människor som är disciplinerade och som handlar på ett tillförlitligt sätt, folk som alltså styrs av känslor så lite som möjligt. Människans kapacitet till kall objektivitet och saklig handling är kanske ännu farligare än hennes kapacitet till aggression. Pedagogiska insatser som reducerar aggression, främjar förståelse för främmande kulturer och lär ut förmågan att lösa personliga konflikter på ett fredligt sätt är viktiga, men kan inte eliminera orsakerna till krig. Den industriella marknadsekonomin som idag kontrollerar samhällsstrukturen på vår planet satsar som ingen tidigare samhällsstruktur på ökad produktivitet, att producera mer varor med mindre arbetskraft och investera överskottet i ökad produktion och produktivitet. Detta leder inte bara till att vi snart når gränsen för vad vår planet kan stå ut med rent ekologiskt. Här ligger också roten till nya krig. Det sägs att framtidens krig kan komma att utkämpas om minskade resurser, som till exempel vatten. Detta är mycket tänkbart. Men det är lika tänkbart att framtida krig kommer att utkämpas mellan stora multinationella ekonomiska unioner och att de kommer att handla om vem som säljer vad till vem.

För att undvika framtida krig kommer sex miljarder - och snart blir det sju och åtta miljarder - människor att vara tvungna att komma överens om nya ekonomiska och sociala strukturer. Endast när de vet något om varandra och handlar med de andra i åtanke kan människor undvika att skada varandra genom att eftersträva sin egen fördel. Målet kan inte längre vara att söka konstant större produktivitet - att producera mer varor med mindre arbete. Att utbyta varor borde inte vara det största innehållet i människors mellanhavanden, och att varor kan produceras med mindre och mindre arbetskraft borde inte leda till att mer varor produceras. I stället borde det leda till att människor kan använda sin nyvunna fritid till konst, underhållning, omsorg, avstressning, utbildning, sport, filosofi ...

För tänk om varje redskap skulle kunna utföra sitt eget arbete, och lyda eller förutse andras vilja, som Daidalos statyer eller Hefaistos trefötter, som enligt poeten "av egen vilja begav sig in i gudarnas församling", om skytteln på samma sätt vävde och plektret rörde vid lyran utan att ledas av en hand, då skulle hantverksmästaren inte behöva någon tjänare och husbonden ingen slav.

Aristoteles

Tycker du inte att vi har nått ditt?