Martin Auer: Det underliga kriget, Berättelser för en fredskultur

   
 

De två fångarna

Please share if you want to help to promote peace!

Översättning av Jenni Jelse

This translation has not yet been reviewed

Den blå pojken
Morotsplaneten
Rädsla
Rädsla igen
Två kämpar
Slaven
Bönderna som var bra på att räkna
Trafikstockning
De två fångarna
Förord
Author's comments
Download (All stories in one printer friendly file)
Guestbook
About the Translator
About the Author
Mail for Martin Auer
Licens
Creative Commons licence agreement

En gång satt flera av Mr Balabans vänner och pratade, och en av dem sa: "Vi är riktiga förlorare allihopa. Vi borde starta en klubb så att vi kan hjälpa varandra."

"Prata inte med mig om klubbar", sa en av dem. "Om alla ser till så att han eller hon har det bra så har alla det bra."

Under en stund diskuterade vännerna om huruvida detta var sant. Så frågade de Mr Balaban vad han tyckte.

"Ibland är det sant, tror jag. Om två lika starka män går till en skogsdunge för att samla nötter är det nog bäst om var och en samlar nötter för sig själv. För om en samlar nötter till den andre kanske de börjar tänka: 'Varför ska jag arbeta så hårt? Jag får ju ända ta del av de nötter som min partner samlat.' Och så kanske ingen av dem anstränger sig lika mycket som om de hade samlat för sig själva och då får båda färre nötter. Men ofta är människors öden så sammankopplade att de bara bryr sig om sina egna intressen och sedan gör saker svårare för alla"

"Hur är det möjligt?" frågade hans vänner.

Och Mr Balaban gav dem den här gåtan.

"I Samarkind tog myndigheterna en gång fast två tjuvar som hade stulit en gås. Timur Lenk låste in dem i varsin cell så att de inte kunde kontakta varandra. Sedan gick han till den förste och sa: 'Hörru, ni två stal en gås. För det får du tjugo käpprapp. Det är inte trevligt, men du överlever. Men jag vet att ni inte bara stal en gås utan även två guldbägare från mitt palats. Jag kan få er avrättade för det. Det finns bara en nackdel för mig: Jag skulle inte få tillbaka mina guldbägare. Jag skulle kunna tortera dig för att få en bekännelse, men jag har kommit på något annat. Lyssna ordentligt nu: om du erkänner att du stal bägarna och berättar var du gömt dem kommer din medbrottsling att avrättas, men du blir fri. Jag har visserligen gett honom samma val. Om han erkänner och inte du får han går fri medan du avrättas. Det är naturligtvis möjligt att ni båda erkänner. I så fall kan jag ju inte låta er båda gå fria. Men jag skulle vara barmhärtig och bara låta hugga av era högerhänder.'

'Och om ingen av oss erkänner?' frågade  fången, som förresten verkligen hade stulit bägarna med sin kompanjon.

'Jo', sa Timur, 'då får ni bara tjugo käpprapp för den stulna gåsen.'

"Vad borde fångarna göra, enligt er åsikt?" frågade Mr Balaban sina vänner.

"Och de kan inte tala med varandra?"

"Nej", sa Mr Balaban, "Timur såg till att de inte kunde kommunicera med varandra på något sätt."

"Han borde hålla tyst och lita på att hans kompis gör samma sak", sa en av dem.

"Hur kan han lita på det?" sa en annan. "Han måste inse att hans partner säkert kommer att erkänna."

"Varför då?"

"Därför att det är mycket bättre för medbrottslingen om han erkänner. Låt oss kalla dem Ahmed och Bulent. Om Ahmed erkänner är det bättre för Bulent att erkänna också, för annars blir han avrättad. Om Ahmed inte erkänner är det också bättre för Bulent att erkänna, för då blir han frisläppt. Så Ahmed vet att Bulent kommer att erkänna. Så Ahmed erkänner också, så att han inte ska avrättas. Men om Bulent av någon anledning inte erkänner är det ju bara så mycket bättre för Ahmed, för han släpps fri."

"Ja, men resultatet är att båda får sina händer avhuggna när de kunde ha sluppit undan med tjugo käpprapp."

Och så fortsatte de att diskutera i flera timmar, men de kunde inte komma fram till någon gemensam slutsats.

"Det är just detta jag ville visa er", sa Mr Balaban. "Genom att se efter sina egna intressen gjorde de det svårare för båda två."

"Men vad anser du att de borde gjort?"

"De borde ha talat med varandra och lovat att inte säga något", sa Mr Balaban.

"Men du sa att de inte kunde prata med varandra!"

"De borde ha mutat en vakt så kunde han bära brev eller meddelanden mellan dem. De borde ha knutit fast en lapp i en mussvans, vad vet jag, eller låtit en tam papegoja flyga mellan cellerna. De borde ha prövat allt de kunde för att kommunicera med varandra, för om människor inte kan kommunicera så kommer de aldrig att kunna gynna sina egna intressen utan att göra livet svårare för alla - även dem själva."

   
 

This site has content self published by registered users. If you notice anything that looks like spam or abuse, please contact the author.