Martin Auer: Det underliga kriget, Berättelser för en fredskultur

   
 

Morotsplaneten

Please share if you want to help to promote peace!

Översättning av Jenni Jelse

This translation has not yet been reviewed

Den blå pojken
Morotsplaneten
Rädsla
Rädsla igen
Två kämpar
Slaven
Bönderna som var bra på att räkna
Trafikstockning
De två fångarna
Förord
Author's comments
Download (All stories in one printer friendly file)
Guestbook
About the Translator
About the Author
Mail for Martin Auer
Licens
Creative Commons licence agreement

På en liten planet bodde det en gång ett folk där en del arbetade hårt och andra inte arbetade så hårt. Det fanns även några som arbetade väldigt hårt och några som var lata. Med andra ord - det var precis som överallt i universum. Förutom att de lata och de som arbetade hårt slängde allt som de odlade, mest olika sorters morötter, i en hög och sedan delade de på allt i högen. Så var det inte överallt.

Men en dag sa en av de som arbetade hårt:

"Vi har fått nog. Vi arbetar och svettas hela dagarna, och sedan kommer de andra som bara ligger och latar sig hela tiden och vill äta av våra morötter." Och i stället för att slänga morötterna i den gemensamma högen förvarade de morötterna hemma och åt av dem tills de blev alldeles feta.

De riktigt lata ryckte bara på axlarna och fortsatte att äta från den stora högen, och de åt naturligtvis mer från högen än vad de själva bidrog med.

Så märkte de som arbetade ganska hårt och de som var ganska lata att alla fick mindre mat än tidigare, för att de som arbetade riktigt hårt alltid hade bidragit med särskilt många morötter, mer än vad de åt själva.

Då sa de som arbetade ganska hårt: "Vi kommer också att behålla våra morötter för oss själva." Och så slutade de att slänga morötter på högen och i stället hade de sina egna högar hemma.

Och de som var ganska lata gjorde samma sak: "Vi har inget val", sa de till de riktigt lata.

Och nu hade alla sin egen morotshög framför sin stuga, och när de kände för att äta någon speciell sorts morot som de inte hade i sina egna högar fick de byta med någon.

Ganska snart började folk hålla på i flera timmar efter arbetet med att byta morötter, tills de hade alla sorter som de behövde, eller som de trodde att de behövde.

"Det var just snyggt!" sa de riktigt lata till varandra. För dem fanns inte längre någon gemensam hög som de kunde snylta på. Men alla lärde de sig olika läxor av situationen. Några sa: "Okej, då får jag väl helt enkelt arbeta mer." Men det var inte så enkelt, för när en person som tidigare varit lat hittade ett fält att plantera morötter på var det alltid någon som sa: "Hallå där, jag har redan planterat morötter här. Det är mitt fält."

Men andra gick helt enkelt till de rikas stugor och tog morötter från deras högar. "Vi tog alltid morötter från den gemensamma högen. Det spelar ingen roll att det finns flera högar nu i stället för en, de är fortfarande gemensamma högar. Hur som helst kan vi ta vad vi vill ha från dem", sa de.

Naturligtvis var de rika inte så förtjusta i den här attityden, och några av dem började bygga stängsel runt sina morotshögar. Och snart var nästan alla tvungna att bygga stängsel runt sin morotshög, för ju fler stängsel som byggdes runt högarna, desto mer tog de riktigt lata vad de ville ha från de högar som inte skyddades av stängsel.

Det var inte länge förrän alla som hade en hög även hade ett stängsel omkring. Nu var de inte bara tvungna att byta morötter efter arbetet utan även se till att stängslet lagades och förbättrades, och de fick bevaka dem så att ingen klättrade över dem.

Ganska snart började några klaga: "Vi brukade träffas efter jobbet vid den stora morotshögen och berätta historier och hoppa bock. Nu måste vi stanna hemma efter jobbet för att bevaka våra morötter och laga våra stängsel. Och på morgonen är vi så trötta att vi inte orkar plantera våra morötter ordentligt. Av någon anledning har vi mycket mer att göra nu, men morötterna blir minsann inte fler."

Och vissa föreslog att alla skulle gå tillbaka till det gamla systemet, med den stora gemensamma högen. "Det är bättre att förse några riktiga latmaskar med mat än att hela tiden trötta ut oss med handel och bevakning och reparationer!"

Men de rikaste sa: "Nej, om vi går tillbaka till det gamla betyder det att det är tillåtet att snylta på andra. Då kommer alla att vilja göra det, och ingen vill plantera morötter mer, och vi kommer att svälta ihjäl!"

"Men det kommer inte att ske", sa de andra. "De flesta tycker att det är alldeles för tråkigt att ligga och lata sig hela dagarna. Tro oss, det är bara några som är riktigt lata. Det är faktiskt roligt att odla morötter!"

"Nej", sa de rikaste, "Det är inte roligt att odla morötter, det är bara roligt att ha morötter. Ni kan ju dela med er av era morötter om ni vill, men vi tänker inte riva ner våra stängsel!"

"Då så", sa några av de halvrika. "Om de riktigt rika inte tänker gå med på det så kommer vi också att ha kvar våra stängsel. Vi har ju inte så mycket att dela med oss av till de lata."

Och de halvfattiga sa: "Tja, om vi är de enda som tänker dela med oss så kommer alla att ha för lite. Vi kan inte gå med på det. Vi får nog allt ha kvar våra stängsel."

Och så blev det ingen förändring den här gången. Och även om de flesta faktiskt visste att alla var tvungna att jobba hårdare utan att få fler morötter, så kunde de inte gå tillbaka till det gamla systemet

Men så hände något intressant i stället. En del av dem som inte hade några stora morotsfält gick till de rika och sa: "Jag har ett förslag. Om ni ger mig några morötter varje dag kan jag vakta era högar åt er."

Och några andra kom på en annan idé och kom med följande erbjudande: "Jag kan laga era stängsel om jag får några morötter!"

Och ytterligare andra gick från hus till hus och sa: "Ge mig några av dina morötter så ska jag byta dem åt dig om jag får behålla var femte morot."

Så här höll det på en tid, och sedan började några klia sig i huvudet och sa: "Jag borde ha mer tid nu, men jag måste plantera mer morötter så att jag kan betala dem som lagar stängslet och vaktar och handlar med mina morötter."

Och ännu en gång föreslog några att man skulle gå tillbaka till det gamla systemet och riva alla stängsel. Men underligt nog var det inte bara de allra rikaste som var emot idén, utan även de fattigaste: "Vill ni ta bort vårt arbete?" protesterade de som lagade stängslen.

"Vad ska vi leva på?" protesterade de som vaktade högarna.

"Vill ni att vi ska svälta ihjäl?" protesterade de som handlade med morötterna.

Ja, så fick de helt enkelt fortsätta med det nya systemet.

   
 

This site has content self published by registered users. If you notice anything that looks like spam or abuse, please contact the author.