Martin Auer: Det underliga kriget, Berättelser för en fredskultur

   
 

Den blå pojken

Please share if you want to help to promote peace!

Översättning av Jenni Jelse

This translation has not yet been reviewed

Den blå pojken
Morotsplaneten
Rädsla
Rädsla igen
Två kämpar
Slaven
Bönderna som var bra på att räkna
Trafikstockning
De två fångarna
Förord
Author's comments
Download (All stories in one printer friendly file)
Guestbook
About the Translator
About the Author
Mail for Martin Auer
Licens
Creative Commons licence agreement

Långt, långt borta bakom stjärnorna är allting väldigt annorlunda. Och ännu längre bort är allting ännu mer annorlunda än där allt är väldigt annorlunda. Men om du flög långt bort, långt bort till en plats där allt är annorlunda mot alla platser kanske det där skulle var nästan precis som här.

Kanske finns det här långt borta en planet som är lika stor som jorden, och kanske bor det människor på planeten, människor som ser nästan likadana ut som vi, förutom att de är blå och kan vika upp öronen när de inte vill lyssna.

Och kanske bröt det ut ett krig på den här avlägsna planeten och väldigt många blå människor dog. Många föräldralösa barn blev kvar, och i ruinerna efter husen som bomberna hade förstört satt en liten blå pojke som grät därför att han hade förlorat sin mamma och sin pappa. Han satt länge och grät, men så slutade han för han hade gråtit alla tårar som fanns inom honom. Han drog upp sin krage, satte händerna i fickorna och gick iväg. När han såg en sten sparkade han på den, och när han såg en blomma trampade han på den.

En liten hund kom fram till honom, såg på honom och började vifta på svansen. Sedan vände den om och gick bredvid pojken som om den hade bestämt sig för att hålla honom sällskap.

"Gå din väg", sa pojken till hunden. "Du måste gå iväg. Om du stannar hos mig måste jag älska dig, och jag vill aldrig mer älska någon i hela mitt liv."

Hunden såg på honom och viftade glatt på svansen. Sedan hittade pojken en pistol som låg bredvid en död soldat. Han tog upp pistolen och visade den för hunden. "Den här pistolen kan skjuta ihjäl dig", sa han argt. Så hunden sprang iväg.

"Jag ska ta med dig", sa pojken till pistolen. "Du kan bli min bästa vän." Och med pistolen sköt han mot ett dött träd.

Sedan fann han en flygande sparkcykel som någon bara hade lämnat på ett fält. Han satte sig på den och försökte starta den. Den flygande sparkcykeln fungerade.

"Nu har jag en pistol och en flygande sparkcykel", sa pojken. "De kan bli min familj. Jag kunde ha haft en hund också, men han kunde ha blivit dödad, och då skulle jag ha gråtit mig till döds. "

Han flög runt på sin flygande sparkcykel tills han såg ett hus där rök kom ut från skorstenen. "Det bor fortfarande någon där", sa pojken. Han åkte runt i cirklar och såg in genom fönstren. Där inne fanns det bara en gammal kvinna som höll på att laga mat.

Pojken parkerade sin flygande sparkcykel framför huset, tog sin pistol och gick in. "Jag har en pistol!" sa han till den gamla kvinnan. "Du måste ge mig något att äta!"

"Jag skulle gett dig något ändå", sa den gamla kvinnan. "Du kan lägga undan pistolen."

"Jag vill inte att du ska vara snäll mot mig!" sa pojken argt. "Min pistol kan döda dig!"

Så kvinnan gav honom något att äta och han flög iväg igen.

På det här sättet levde pojken nu. Han gömde sig i ett övergivet hus. När han blev hungrig flög han någonstans där det fanns människor och med sin pistol tvingade han dem att ge honom något att äta.

Ibland flög han över de öde slagfälten och samlade ihop vapen och stridsvagnar som hade lämnats kvar. Han tog med allt detta till sitt gömställe.

"Jag ska bygga en jätterobot av pansar!" sa han till sig själv. "Den ska vara hundra meter hög och väga hundra tusen ton, och långt uppe i dess huvud ska jag ha mina kontrollspakar i en förarhytt. Sedan kommer jag att ha makt och ingen kan göra mig något."

En dag kom en flicka till hans gömställe. Pojken kom ut och sa: "Du måste gå härifrån! Min pistol kan skjuta dig!"

"Jag ska inte störa dig", sa flickan. "Jag tänkte bara se om svamparna har börjat växa upp igen."

"Du måste gå härifrån!" sa pojken. "Jag vill inte ha någon omkring mig."

"Är du alldeles ensam?" frågade flickan.

"Nej", sa pojken. "Jag har en pistol och en flygande sparkcykel. De är min familj. Och en dag kommer jag att ha en stor pansarrobot! "

"Har du inte någon som är levande?"

"Jag kunde ha haft en hund. Men om någon hade dödat den skulle jag ha gråtit mig till döds."

"Jag har egentligen inte någon jag heller", sa flickan. "Vi kan vara tillsammans."

"Jag vill inte ha någon som kan skjutas med pistol."

"Då antar jag att du får hitta någon som inte kan skjutas med pistol!" sa flickan och gick sin väg.

Men pojken byggde jätteroboten av pansar och gick in. Han satte sig längst upp i robotens huvud, där han hade byggt en förarhytt med kontrollspakar.

Sedan åkte han iväg runtom i landet med sin armerade jätterobot. Överallt skrek människorna när de såg honom komma, och de ville springa sin väg. Men de kunde inte fly från jätteroboten av pansar.

Pojken hade en mikrofon i förarhytten, och allt han sa i mikrofonen skreks ut genom robotens mun. "Finns det någon här som inte kan dödas med pistol?" skrek roboten. Men vart han än kom sprang människorna bara iväg från honom, och han fann aldrig någon som inte kunde dödas med pistol.

Men en dag kunde han se uppifrån sin förarhytt där han satt att någon där nere inte sprang iväg från honom utan bara stod där och skrek något till honom. Men han var så högt uppe att han inte kunde förstå vad personen sa.

"Kanske är det någon som inte kan dödas med pistol?" tänkte pojken och klättrade ner. Men det var den gamla kvinnan som hade lagat mat till honom för en tid sedan. "Ville du mig något?" undrade pojken.

"Ja", sa den gamla kvinnan. "Jag har hört talas om någon som inte kan dödas med pistol. Jag tänkte att jag skulle berätta om honom för dig."

"Och vem är detta?" frågade pojken.

"Det är en gammal man som bor uppe på månen."

"Då ska jag söka upp honom", sa pojken, "för jag vill inte ha någon omkring mig som kan dödas med pistol." Och han drog i en spak och hans bepansrade jätterobot förvandlades till en bepansrad jätteraket och han flög upp till månen.

Uppe på månen fick pojken leta länge. Men till slut fann han den gamle mannen. Han satt bakom ett teleskop och såg ner på den blå planeten.

"Är du mannen som inte kan dödas med pistol?" frågade pojken mannen.

"Jag antar det", sa den gamle mannen.

"Och vad tittar du på i teleskopet?"

"Jag betraktar människorna på planeten där nere."

"Skulle jag kunna stanna här hos dig?" undrade pojken.

"Kanske", sa den gamle mannen. "Vad är det som är så speciellt med mig?"

"Jag vill inte bo med någon som kan skjutas ihjäl. När mina föräldrar dog grät jag alla tårar som fanns inom mig. Jag kunde ha haft en hund, men om någon hade dödat den skulle jag ha gråtit mig till döds. Och jag kunde ha stannat hos en gammal kvinna eller med en liten flicka. Men de hade inget skydd mot kulor och om de dödades skulle jag ha gråtit mig till döds."

"Det går bra", sa den gamle mannen, "du kan stanna här hos mig. Ingen kan skjuta ihjäl mig för det finns inga vapen här."

"Är det det enda skälet?" frågade pojken.

"Ja, det är det," sa den gamle mannen.

"Men jag har tagit med mig min pistol."

"Så synd", sa den gamle mannen, "nu kan du inte stanna här hos mig. Din pistol skulle kunna skjuta ihjäl mig."

"Då får jag väl åka tillbaka", sa pojken.

"Ja", sa den gamle mannen.

"Så synd", sa pojken.

"Är du ledsen?" frågade den gamle mannen.

"Ja", sa pojken, "Jag hade gärna stannat kvar här."

"Du kanske skulle kunna kasta bort din pistol?" sa den gamle mannen.

"Kanske," sa pojken.

"Och då skulle du kunna stanna hos mig ändå," sa den gamle mannen.

"Kanske", sa pojken. "Och vad skulle jag göra då?"

"Du skulle kunna titta genom teleskopet. Då kanske du kan komma på varför människorna alltid håller på och krigar."

"Och varför krigar de?"

"Tja, det vet inte jag heller. Jag antar att det har något att göra med att de inte vet tillräckligt mycket om varandra. Det finns så många av dem, och deras liv är så komplicerade att de inte vet hur deras handlingar kan komma att påverka andra. Jag antar att de inte vet var köttet de äter kommer från eller vad som händer med brödet de bakar. Jag antar att de inte vet om järnet som de gräver upp används till att göra bulldozers eller kanoner. Kanske vet de inte säkert att köttet de äter inte tagits från andra människor. Om de kunde se sig själva här uppifrån så kanske de skulle kunna förstå många saker mycket bättre."

"Då kanske någon borde visa det för dem?" sa pojken.

"Kanske", sa den gamle mannen, "men jag är för gammal och för trött för att göra det."

Det var inte förrän då som pojken släppte sin pistol, och den föll genom rymden ner mot planeten och gick i tusen bitar.

Men pojken stannade länge, länge med den gamle mannen på månen och tittade genom teleskopet och betraktade människorna där nere. Och kanske flög han en dag ner till dem och förklarade för dem vad de gjorde för fel.

   
 

This site has content self published by registered users. If you notice anything that looks like spam or abuse, please contact the author.