Martin Auer: Det underliga kriget, Berättelser för en fredskultur

   
 

Förord

Översättning av Jenni Jelse

This translation has not yet been reviewed

Den blå pojken
Morotsplaneten
Rädsla
Rädsla igen
Två kämpar
Slaven
Bönderna som var bra på att räkna
Trafikstockning
De två fångarna
Förord
Download (All stories in one printer friendly file)
Guestbook
About the Translator
About the Author
Mail for Martin Auer
Licens
Creative Commons licence agreement

FN:s generalförsamling har utsett år 2000 till "Fredskulturår". Av denna anledning har jag satt ihop den här samlingen historier.

Ända sedan jag började skriva böcker för barn har jag ansett att det är viktigt att ta upp den svåra frågan om krig och fred på ett sätt som barn kan förstå. Jag tycker inte att det räcker att vi säger till barnen att krig är något fruktansvärt och att fred är mycket bättre. Även om detta är ett steg i rätt riktning, med tanke på att det en gång fanns en ungdomskultur som glorifierade krigshandlingar. Men de flesta barn på våra breddgrader vet att krig är fruktansvärt och att fred är mycket bättre. Men är fred möjligt? Eller är krig människans oundvikliga öde, som drabbar oss om och om igen? Lär vi oss inte både under historielektionerna och genom kvällsnyheterna att krig alltid har funnits överallt i världen och fortfarande finns här? En fredskultur, förståelse för andra, en fredlig lösning på konflikter - det låter ju bra, men vad händer om de andra inte vill gå med på det?

Jag kan inte föreställa mig hur vi kan få bort krigen ur människornas liv om vi inte tar reda på varför det blir krig. Endast när vi upptäcker orsakerna kan vi målinriktat och effektivt bekämpa dem.

Det är sant att jag skolkade från alla mina historielektioner när jag gick på universitetet, men här hemma har jag ända till denna dag studerat historia för mig själv. Eftersom jag är författare finns nämligen frågan om vad som gör att människor tänker och handlar på ett visst sätt alltid i mina tankar. Men jag kan naturligtvis inte hävda att jag har funnit de vises sten eller att jag i mina historier kan förklara de absoluta orsakerna till krig. Jag kan heller inte lägga fram en fullständig lösning för hur vi undviker krig i framtiden. Men jag vill att mina historier gör mer än att få folk att tänka till. Alla författare försöker ge läsaren något att tänka på, men någon gång måste man börja tänka själv. Historierna som jag har samlat här är till för att föreslå en riktning som man kan tänka vidare i, jag vill att de ska ge en känsla för var och hur vi kan ta reda på varför det blir krig.

Jag skrev Den blå pojken för tyska ZDF:s barnserie "Siebenstein". Jag skrev historien strax efter det att muren föll mellan Öst- och Västtyskland 1989, när hela världen greps av en kortlivad lyckokänsla av fred. När historien kom ut i bokformat hade vi redan varit med om Gulf-kriget. Historien handlar om hur rädsla kan göra själen hård. Budskapet är inte att pojken kastar bort sin pistol i slutet utan varför han kastar den. Det räcker inte att säga "Tja, det är ju bara att slänga iväg sin pistol". Först måste det finnas hopp om förändring. 

Morotsplaneten: Berättelsen visar hur ett visst samhällssystem kan utveckla sin egen dynamism, så att det blir mycket svårt att ändra på något inom systemet, och till och med de som faktiskt förtrycks av systemet kan komma att försvara det.

Fear is an example of how we often do not use our reasoning power to find out how things really are, but use it only to justify our desires or urges, our fear or our hatred. The human being's ability to deceive itself is one of its most amazing qualities. In class you may want to find more examples with your students.

The same paraonoid logic that is demonstrated in Fear is depicted in Fear Again, this time on the level of the state.

Slaven handlar också om hur människor kan skapa system som de själva blir fångar i.

I Bönderna som var bra på att räkna fortsätter samma tema. Jag skrev den här historien efter att jag läst ekonomen Mancur Olsons Den kollektiva handlingens logik. I boken visar författaren att det är teoretiskt omöjligt för en stor grupp individer som rationellt handlar för sina egna intressen (detta är den moderna nationalekonomins favoritmodell) att göra något tillsammans för en gemensam sak, även om alla vet att det skulle vara bättre för alla om alla ansträngde sig för att nå målet. Han visar också varför det är lättare för mindre, mer lätthanterliga grupper att göra något för ett gemensamt mål än för stora grupper.

I De två fångarna presenteras något som i spelteorin är känt som "fångens dilemma". Det är en klassisk modell för hur en ganska rationell strävan efter personliga fördelar kan bli skadligt för alla inblandade. Så länge som man håller fast vid modellens villkor finns det ingen lösning.

För tänk om varje redskap skulle kunna utföra sitt eget arbete, och lyda eller förutse andras vilja, som Daidalos statyer eller Hefaistos trefötter, som enligt poeten "av egen vilja begav sig in i gudarnas församling", om skytteln på samma sätt vävde och plektret rörde vid lyran utan att ledas av en hand, då skulle hantverksmästaren inte behöva någon tjänare och husbonden ingen slav.

Aristoteles

Tycker du inte att vi har nått ditt?

   
  This site has content self published by registered users. If you notice anything that looks like spam or abuse, please contact the author.